Christine

Tupperware

Ibland kan jag bli lite rädd för mig själv. Jag blev det för ett tag sen när jag, mina systrar och min mamma var helt begaistrade (shit jag överträffar mig själv nu med värsta svåra ordet, kanske skulle bli författare nu trots allt när min utveckling tar sig såna framsteg) i allt vad tupperware va för nåt. Tyckte att varenda liten plastbit på de där bunkarna var värt varenda öre. Vi såg till att ha ett party i månaden. Ja alltså inte var då utan allt som allt, herregud nån måtta får det ju vara. Ni skulle sett oss när vi satt där
-Ja men då bokar jag 15 jan då för då får man lön snart.
-Nej jag hade tänkt ha 16 jan så det blir ju inte så bra.
-Nehe men då kör jag feb då.
-Så kan jag ta mars.
Gud vilken tur, så behövde man inte vara orolig att bli utan sina fina bunkar.
Han som höll i partyrna, (jo för det va faktiskt en kille), kallade oss för proffs. Det är verkligen nåt att vara stolt över. Ja menar det slår ju allt, vad är ett fjuttigt fotbollsproffs när man ligger i eliten på tupperware.
Hans anledning till att vi var proffs var att på det party man va på satt vi och beställde saker till nästa party, för det vi va på nu hade vi redan beställt till gången innan. Hängde ni med på det där. Nej kan ju va så att man måste va ett tupperware proffs för att förstå det. Kan va lite invecklat för vanliga svenssons.

I dag är jag fri från detta hemska kärringvarnings syndromet. Jag fattar inte att jag kunde lägga 250 spänn på en jävla bunke som man kan få på IKEA för typ nästan gratis. Nej men just det dom saknar ju den här unika pysfunktionen..............