Christine

Kära kära familj.....

Kom att tänka på en sak, man skulle kunna kalla det för värsta glädjedödar minnet. Jag har en storasyster som heter Anneli, en av världens bästa. Hon har alltid varit lite av en favorit hos oss andra syskon. Beror på att hon bodde med sin pappa, så man sågs inte varje dag precis. Och när hon kom och hälsa på så fanns det ju en del att konkurrera emot eftersom jag har fem andra syskon, som alla ville ha hennes uppmärksamhet. Tex så ville alla sitta bredvid henne när vi satt och åt. Jag har ett svagt minne av att det nästan alltid var jag som fick sitta där, hmmm.....jag hade väl mina metoder. Kunde vara rätt orättvis när jag var liten. Kom ihåg när jag och min lillasyster skulle leka med barbies. Då skulle alltid jag välja kläder först och tog så klart dom finaste, sen bestämde jag att jag vann tävlingen för jag hade ju finast kläder........fast det minns jag faktiskt inte, men min lillasyster minns det klart och tydligt, och berättar gärna om det flera gånger om. Jag måste ha förträngt det. Tycker att det borde vara preskiberat nu. Eller så kunde jag faktiskt vara väldigt elak. Som en gång när vi skulle leka blindbock jag och min lillasyster, eller lilla och lilla, det skiljer 13 månader så hon e inte så liten. Men i alla fall då skulle vi leda varandra och då ledde jag in henne i en lyktstolpe.....fast jag sa aldrig att det va med flit......förlåt......hoppas hon har glömt det.

Men om vi ska återgå till minnet som jag hade, med min storasyster. Det var typ när man skulle ses nån helg och typ shoppa hela dan och sen gå på bio, en riktigt dunder hel dag. Man hade verkligen sett fram emot det hur länge sen som helst och tyckte det var världens roligaste. (Jag menar verkligen inget illa med det här syster, jag och Charlotte har jätte kul åt det,) Så man åkte in till stan med världens gladaste humör och det slog typ aldrig fel, det var alltid nånting:
-Asså jag har ju lite ont i huvet, jag känner lite migrän spänningar, så vi kanske bara kan gå in i dom affärerna vi verkligen vill gå in i, eller e det nåt speciellt du ska handla?
Va fan ska man säga:
-Nej asså det var inget speciellt.
-Nej men då kanske vi kan åka hem och hyra en film bara eller nåt.
(fan jag kan inte ens hålla mig nu när jag skriver, sitter och skrattar för mig själv.)
Va det inte huvet så var det magen:
-Asså jag har lite ont i magen, så vi får se hur mycket jag orkar med, vi kanske kan hyra en film i stället för bio. För det är egentligen inget som jag ska handla, e det nåt speciellt du vill titta på?
-Nej men det är lugnt, jag skulle bara ha några småsaker, kan ta det sen....film blir bra.
Jag har inte själv migrän och fattar att det måste vara jätte jobbigt, men det var så hopplöst varje gång som man sett fram emot hela grejen med shopping och bio som slutade med en hyrfilm hemma i soffan (nu skrattar jag igen)

Jaja syster men vi ska ju faktiskt inte underskatta våra mysiga kvällar som vi har haft. Kommer ihåg när jag var typ tretton och bodde hos dig varje fre lör och sön, i princip. Sov tom till måndan och gick upp typ halv sex bara för att få en extra kväll. Det var verkligen hur mysigt som helst. Kommer ihåg det stående fredagsnöjet som vi hade, att städa din källare. Men vi orkade ju aldrig städa klart så det enda vi gjorde var att bära ut allt för att att sen bära in allt. Och man kom fortfarande inte in i källaren. Den blev nog aldrig städad vad jag minns. Eller när jag offrade min födelsedag för att slå in dina glas i tidningspapper när du skulle flytta. De va tider det. Skulle inte vilja byta ut en enda av de dagar vi haft mot nåt annat. Inget går upp mot ett skrattanfall tillsammans med dig. Hur irreterade vi kan va på att dom har byggt tunnelbanorna på så sätt att man sitter mittemot varann. Liksom varför, va fan ska man sitta och glo på varann för. För det är ju typ alltid nån som glor. Och vi har ganska lätt för att bli generade, så det räcker att nån råkar titta lite för mycket för att man ska bli helt generad. Asså det är faktiskt jätte jobbigt...jag kan typ bli det av att tänka på att jag ska bli det. Och vi har verkligen kul åt det där, vet inte hur många gånger vi har legat dubbelvikta på golvet och skrattat ihjäl oss. Eller våran kära mor som kan också utlösa våra skrattanfall......vad skulle vi göra utan våran kära mamma.

Jag var verkligen världens drömtonåring, även fast ni kanske inte tror det. Jag var typ aldrig ute på några fester. Eller inte ens typ, jag var ALDRIG ute på några fester. Drack inte, rökte inte. Asså jag bakade typ bullar till mamma till hon kom hem från jobbet. Ja menar vilka andra femton sexton åringar gör det. Jag städade, diskade och gjorde typ massa grejer. Jag ville typ inte att mamma skulle komma hem från jobbet och känna att hon behövde städa. Just det, nu kom jag på vad jag mer gjorde, håll i hatten. Tror ingen kan bräcka mig faktiskt, jag gick upp klockan sex typ varje morgon och gjorde frukost till mamma och pappa. Bryggde kaffe och allt ni vet. Shit vad duktig jag va. Fast jag gjorde inte det jämt men under en period. Och jag gjorde verkligen allt för att jag ville det. Så var jag den enda av mina syskon som hjälpte till hemma också. Och det enda jag tänkte på när jag skulle flytta hemifrån var vem som nu skulle hjälpa mamma med allt. Det är tyvärr ingen som tagit över efter mig, Nu bor det bara två små bortskämda ynglingar kvar på 18 och 21 år.

Älskar min stora bästa familj...........