Christine

Spanien...

Nu har jag kommit hem till Sverige igen efter en vecka i Spanien. Alltid när vår familj ska göra något så ska vi alltid skämma ut oss. Inget kan liksom bara gå vägen. Det börjar när vi kommer till Skavsta. Pappa hade checkat in åt oss via nätet och skulle fixa priority boarding. Liksom då slipper man ju stå i kö och kan bara glida förbi alla andra köande människor. Får välja vilka platser man vill på planet och allt. Så vi ba sitter där i restaurangen och käkar crossiant och väntar till sista utropet för vi behöver ju inte köa.  Sen glassar vi fram. "Ursäkta, hallå ursäkta, vi har priority boarding så kan vi få komma fram här, ursäkta" Så sen efter mycket bökande och stökande så lyckades vi tränga oss fram.

-Nej men det här är inget priority boarding.

Pappa liksom helt bombsäker på att han har rätt:

-Jo men det är det visst det, jag har bokat via nätet och det står här att jag har nummer 16 i ombordsstigning.

-Nej, det är numret i ordningen på incheckningen. Alla andra har precis likadana biljetter som ni.

Asså herre gud vad pinsamt, ba: "ursäkta, ursäkta, hallå ursäkta, kan vi få komma fram här vi ska ställa oss sist i kön, ursäkta.

Liksom man höll ju på att skämmas ihjäl typ.

Sen så hatar jag när man ser förvirrad ut. Liksom även fast man inte vet vart man ska så kan man väl låtsas att man vet. Typ låtsas att man är helt världsvan. Det är vi värdelösa på. Ser ut som vilsna själar vart vi än ska.

Sen så hade ju pappa bokat att vi skulle mellanlanda i Paris och vara där i sex timmar. Men gud vad trevligt tänkte vi. Då kan vi ju ta det lugnt, äta en god lunch tillsammans. Kanske promenera runt lite där i Paris. Asså det var inte lika trevligt när man kom dit. För det första var det skit kallt och vi hade ju liksom klätt oss för lite varmare klimat. Och det blåste typ värre än stormen per. Liksom vi skulle gå till Mc Donalds och äta lite lunch. 5 min stog det på en skylt, så vi böjade knata. Men inte fan hitta vi nåt Donken. Sen tog typ vägen slut och vi hamna mitt i en rondell på motorvägen. Där går vi med våra resväskor typ mitt i motorvägen, eller i alla fall vid sidan om. Verkligen som helt vilsna turister som inte har en aning vart dom ska.  Asså shit vad muppiga vi måste sett ut. Vi kunde ju lika gärna skrivit vilsna turister i pannan eller nåt. Så vi traskade tillbaka och pappa ska leka världsvan och fråga nån

-Monsiur, monsiuer, (asså hur fan stavar man??) Mac donaaalds, resturanteeee.

Liksom som att han kunde Franska.

Och den där fransmannen börja babbla på i 180;

-Je jo joelle moa tiiej blablablablablablablablablablablablabla..........

Pappas huvud liksom typ robotaktigt nicka upp och ner och munnen hade liksom fastnat i ett smileläge och ba;

•-         A, a, a, a ,a ,a ,a ,a ,a ,a ,a ,a Merci

Och vid varje A så nickade huvet till. Liksom man fattade ju inte ett jävla jota. Så vi fick äta en pizza på flygplatsen i stället.

Sen var det dags att börja bege sig på nästa plan. Pappa tänkte att vi kan väl lika gärna checka in och sitta och vänta vid gaten typ. Så vi ställer oss i kö typ två timmar vårt plan ska gå. Nästa plan som skulle gå var till Sverige. Och vi stog först i kön och var jätte nöjda med det. Väldigt länge fick vi vänta och vi stog och klaga en massa för att dom aldrig kom nångång. Nu hade det börjat blivit en jätte lång kö bakom oss. Så kom personalen fram och ropade destinationen på det flyg som var näst på tur. Vi ba;

- No barcelona.

Hon tittade på oss som idioter,

- Barcelona no no two hour.

Asså shit, fan kan inte bara nåt bli som vi vill. Så det var ju bara att ursäkta sig fram för en tredje gång och gå och sätta sig på en bänk och se glad ut. Låtsas att man inte alls tyckte det var pinsamt.

Sen går det ganska bra tills vi kommer fram till Cambrills och ska hitta vårt hotell. Asså jag och Charlotte har inget tålamod alls och sitter i baksätet och blir skitgriniga för att det ska vara så jävla svårt. Asså fatta att det tog oss typ 17 timmar att ta oss till spanien. Ja menar det måste ju va världsrekord.  När vi två är i upplösningstillstånd så stannar vi och ska fråga några som jobbar på ett kebab hak. Man såg hur dom skakade på huvudet och den ena killen efter den andra kom och den ena såg mer ovetande ut än den andra. Asså jag vill bara göra klart här att vi hade en lapp där adressen stog och namnet på hotellet, mas den gran hette det. Men dom hade ingen aning. Så vi åker vidare i typ  exakt tio meter och vad står på huset där? Mas den gran. Asså helvete, idioterna jobbar i huset brevid på exakt samma gata och har ingen jävla aning om att det finns ett hotell precis vägg i vägg.

Annars hade vi skitkul där nere, så mycket som jag har skrattat under den veckan har jag nog inte skrattat ens på hela det här året. Det var verkligen jätte mysigt. Mådde riktigt bra.

Jo en sak till som var kul, eller asså det var massa saker som va kul men jag kan ju inte ta upp allt här. Men vi e ju ganska knäppa i vår familj, skojar om ganska mycket och ska muppa oss lite, framförallt min lillebror Johan. Men när vi ska gå på planet i paris tror jag det var. Så blev det liksom att pappa kom lite före. För han ville gå på först så han kunde sätta sig nära dörrarna och komma först av planet så han slapp köa till hyrbilarna. Och Johan då tar sin väska och lubbar järnet förbi massa människor och ba - pappa, pappa!!! Asså helt på skämt och jag och Charlotte asgarvar och man ser liksom hur alla ba, va i helvete e det där för en dåre. Helt galet kul. Ja asså det var ju mycket roligare där än att läsa om det här. Men men.

Fast nu måste jag sova lite tror jag och sen så e jag sjukt hungrig så jag måste nog ta en nattmacka också. Men vi ses snart, jag måste ju berätta om när jag och Challe skulle köpa en handduk med spongebob, hahahah.......